Fick en liten aha-upplevelse idag. Diskuterade på jobbet om fenomenet ”Creative destruction” som vår ekonomi och marknad tydligen går igenom just nu. Jag fnös och tillade att det bara är ett sätt att försköna det faktum att världen förändras, ingen vet hur, ingen håller i tyglarna och allt är kaotiskt. Men sedan slog det mig. Det är det jag gör just nu, mitt liv styrs av kreativ förstörelse, just nu är jag inne i ”förstörelse-fasen” där allt måst rivas ner, alla gamla ineffektiva sätt att tänka ska bytas ut mot något som motsvarar den nya eran, det nya livet. Om man inget förstör kan man inget nytt skapa.

Jag tillade till och med att man lika bra kunde säga att ”Allt är skit, och det är helt okej” men jag började tänka på min gräsmatta och mina blomrabatter hemma. De är fulla av skit. Jag hämtade 10 kubik skit för 4 år sedan, och jag har den mest grönskande, välväxande gräsmatta och allt jag planterar i blomrabatten trivs som bara den.

Men jag är så trött på förstörelse och kaos. Man hålls liksom inte hel hur länge som helst.

Jag är trött på bekräftelse, på uppmärksamhet på sociala sammanhang. Jag skulle vilja kunna sitta ensam på en sten och inte ha någon som helst kontakt med någon på en månad och ändå precis veta vem jag är och vad jag står för. Jag är så trött på at definiera mig genom andras ögon, det är ju inte omgivningens fel, det är mitt. Jag låter precis alla andra människor i hela världen, oberoende av social status eller hur de behandlar mig, DEFINIERA MIG SOM PERSON. Det spelar ingen roll hur sketen och minimal du än är på den här jorden, säg hej åt mig och märk mig för resten av livet. Hur patetisk får man vara?

Jag ska öva på det här. Jag ska bestämma själv vem jag är och vem jag skulle vilja vara. Det är andra saken jag ska öva mig på, den första var att visa min ilska.

Alltså:

Bli arg och stå för det.

och

Lär dig definiera dig själv. Bestäm själv vem du är.

Jag vet ju att hela den här ”creative destruction” bara är ett sexigt sätt att säga, ”nu går det utför, håll i dig”.  Men det tröstar mig lite, det känns lite bättre att se sig som någon som själv målmedvetet river ner allt till grunden för att ha något nytt att bygga på. I iallafall känns det bättre än den bilden jag har nu, en ensam krake som håller för mun, ögon och öron medan alla andra förstör, någon som bara försöker överleva, till vilket pris som helst.

#creativedestruction #kaos #själv

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...