Innan jag fick barn delade jag omedvetet in mitt liv i två, före min man och efter min man, nej inte efter skilsmässan, utan innan jag var kär i honom och efter. Det var alltså inte något jag tänkte på, och det fanns ingen djupare innebörd i det, men jag märkte ofta att jag sa så när jag pratade om något som hänt eller när jag varit med om något "det var innan jag träffade mannen" Eller "ja, alltså då FÖRE mannen" ("mannen" som de facto var 17 år gammal då vi träffades, så inte så mycket man där inte).

Hur som helst, jag fick barn, och efter det kommer mitt liv definitivt och slutgiltigt att delas in i livet före och efter barnets födelse. Jag har liksom älskat högt förut, men jag har aldrig älskat så totalt. Jag har varit rädd förut, men jag har aldrig varit livrädd. Jag har varit lycklig förut, men jag har aldrig varit SÅ lycklig som jag är över henne. Hon förstärker allt jag känner, på gott och ont. Jag har aldrig heller varit så osäker, rädd och ångestfylld innan, inte så som jag är nu. Det har med mycket annat än barnet att göra, jag vet det, men med henne i mitt liv är känslan så förlamande. Jag är plötsligt så fruktansvärt VIKTIG för någon. Tidigare har jag kunnat vifta bort problem och haft råd att tänja på mig själv, men det kan jag inte längre. När jag fick henne fick jag inte bara ansvaret över hennes liv, utan över mitt EGET. 

Eller så är jag bara hysterisk, det är också en möjlighet.

Ibland känns det för mycket, liksom det känns inte SOM för mycket, utan det KÄNNS för mycket.

Jag oroar mig över allt konstant, över hennes utveckling, över hur jag påverkar henne, över hur samhället kommer att ta emot henne, över vilka stereotypier som kommer att dra krokben för henne. Om hon är ledsen eller om hon är för omhuldad, om hon vet att hon är älskad, eller om hon älskas för intensivt.

Jag har hört av någon med mer erfarenhet av barn än jag, att alla barn är goda, och det enda ett barn behöver EGENTLIGEN är en mjuk famn och varma ord. Barn är ingen tävling, inget resultat-centrerat, barn är ingen ego-förlängare eller substitut för något vi själva saknar. Barn är inte ens en gåva. Barn är till låns, och för en kort tid i universums mått mätt, får jag dela liv med mitt barn och det enda jag behöver göra är att älska.

Jag hann aldrig sakna ett barn, jag behövde aldrig vänta speciellt länge. Men jag var heller inte förberedd på att leva utan henne vissa tider av månaden efter att vi skilt oss. Jag har någongång tänkt att jag kom helt för lätt undan innan jag fick henne, det var som att jag tänkte tanken "visst skulle jag kunna" och VIPS! så hade jag det där, som så många kämpar med och sörjer över när det inte lyckas. Efteråt har jag tänkt att jag nu betalar priset för det.

Jag skulle hellre ha saknat henne innan hon fanns än sakna henne en del av tiden nu. Blä.

NÄR SKA JAG VÄNJA MIG?

Ja, ditt barn bor inte hos dig 10 dagar i månaden, get over it.

#barn #saknad

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...