Nostalgi.

Det är något jag är bra på. Och det är inte den där trevliga nostalgin som alla pratar om, utan det är en känsla av att falla utanför en gemenskap eller sammanhang som har märkt en, men som man till varje pris försöker klänga sig fast vid, ett nytt sätt att tänka, en insikt ett uppdaterat jag.  

Jag är dålig på förändringar, jag vet det. Jag är dålig på saker som tar slut, perioder som avslutas, program som fanns en tid och aldrig mera kommer igen. Samtidigt vet jag ju att jag aldrig får uppleva något nytt om jag bara klänger fast mig vid det förflutna.

Känslan jag fick idag slängde mig tillbaka många år i tiden, till stunder i mitt liv då jag har insett att något har hänt med mig, en förändring har skett, men att jag sen kommit till en ände och att jag hädanefter måste klara mig själv, föra framåt förändringen och lära mig leva ut den och med den, själv.

Skriftskolan, var en sådan. Det låter högtidligt, men det hade ganska lite med religion att göra egentligen. Det var bara en vecka i blandat gäng där jag inte hade stöd av mina nära vänner eller familj. Där ingen visste vem jag vad och vad jag stod för. Vid vissa tillfällen har jag hittat en helt ny gemenskap, en helt egen, som ingen annan jobbat för än jag själv, och jag har märkt att jag tillåts vara just den jag är och får respons som om jag vore värd lika mycket som alla andra.

Alla de här situationerna, tillfällena, sammanhangen och gemenskaperna har en sak gemensam.

De tar slut.

Känslan rinner av mig, jag glider obemärkt tillbaka ner i min form, mina tankar som hittat nya banor börjar gina i kurvorna och hamnar till sist på samma ställe som de varit från början. Jag blir ensam igen. Och på ett sätt känns det som att allt bara varit en dröm, eller att jag bara hittat på, TROTT att jag skapat någonting tillsammans med andra människor, rört dem som de rört mig.

Och jag blev riktigt ledsen, fick nästan separationsångest. Hur ska jag klara mig nu? Sociala gemenskaper är SÅ underskattade, människors genuina och ärliga omtanke är en så stark kraft, jag har aldrig förstått det förut. Kamratstöd, det finns inget viktigare. Men jag lugnade mig, tänkte på hur fint det är att jag får uppleva det här, att främmande människor hjälpt mig så mycket trots att de ingenting är skyldiga mig. Jag har känslor, om jag blir ledsen så betyder det att jag har fått uppleva någonting stort som gjort mig ledsen. Mina känslor är ett bevis på ett liv väl levt.

Jag tänker inte falla tillbaka den här gången. Jag har kommit så långt, jag har förändrats för gott.

En förändring kan aldrig vara så stark som när det känns att man förändrats TILLBAKA till något ursprungligt. Jag ska aldrig glömma vem jag är och vad jag står för. Det är mitt liv.

Jag lovade mig själv att sluta vara rädd. Jag ska göra något som förstärker det löftet varje dag.

Idag ska jag på kör-övning. Jag har aldrig sjungit i kör förut. Det är mitt modiga för idag.

 

Gesine

10 september 2014 15:50

Nu skall jag bara prova. Fråga-svar klarade jag. Tack för svaret!
Det skallväl inte vara helt omöjligt att skicka ett kommentar. Kör låter mycket bra. Att släppa dig ur siktet klarar jag inte, loggen kan jag lätt leva utan

Tokfrans

11 september 2014 07:15

Gesine, samma problem här, tror min "släppa taget"-angst angående loggen och rökavvänjningen mera var en reaktion på att släppa taget om alla kontakter man skapa (läs: dig..=)). Nej, dig vill jag ha kvar.

 

Gesine

10 september 2014 22:22

Varför ville du inte längre skriva på loggen? Folk älskade dina texter och det måste väl inte handla om rökning hela tiden, man kan väl skriva att man är färdig med det och håller på med väsentligheter, hur man handskas med livet utan kryckor t.ex Det är mycket mera givande. Denna kommentar sorterar under rubriken: Gesine övar. God natt!

Tokfrans

11 september 2014 07:17

Jag vet inte, det kändes som att jag öser ur mig på fel platform. Eller, ja, folk läser ju där för att sluta röka, inte för att höra om mina personliga tankar angående allt annat..det kan ju hända att jag ångrar mig, om jag inte riktigt börjar känna mig hemma här...loggen va så...bekväm.

 

Gesine

10 september 2014 22:49

Testa bara lite

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...