Det är så synd att det är så svårt att få hjälp när man verkligen behöver den. Och det är så synd, att de som kan hjälpa inte förstår att visst, man klarar sig och mår relativt bra (eftersom man inte ännu är förhindrad att ta hand om sig själv och arbeta) men att man ÄNDÅ mår dåligt.

Jag tycker att det är lite skrattretande att bli ifrågasatt när man en gång kommit så långt att man sitter på sitt nästsista evalueringsbesök hos psykiatern. Det är så skrämmande att märka att man blir tagen på allvar först sedan då det finns en risk att man inte kan sköta sitt arbete och bli en kostnad för sin arbetsgivare, eller alternativt inte kan ta hand om sig själv och sitt barn och bli en kostnad för samhället. Hon frågade mig om min barndom och jag svarade att den har varit bra, sedan konstaterade hon att ja, du har ju inte varit med om någon traumatisk upplevelse så…

Tankarna började löpa amok i mitt huvud, jag kände mig gråtfärdig samtidigt som ett nervöst skratt bubblade upp från mig. Det var så absurt att jag inte kunde göra annat än att skratta. Det har tagit tre år för mig att godkänna för mig själv och för andra, att visst, en skilsmässa kan vara tillräcklig för att kasta om hela ens liv, och jag har äntligen kunnat börja se på saken med mindre dömande ögon. Att vara ledsen är inte att vara svag, att sörja är inte att erkänna att allt var mitt fel. Det är okej att sakna, sörja, drömma, gråta, skrika och skratta, att den jag älskade DÅ och saknar NU, inte är den samma som sårade mig DÅ och hatar mig NU. Inga av de känslor jag har undergräver mig som människa. Att tycka synd om sig själv är inte att godkänna situationen, utan bara ett konstaterande, SEN kan man ta sig i kragen och göra något åt saken.

Nå, Jag har alltså inte varit med om något traumatiskt. Men vad fint. Då går jag hem och fortsätter leva mitt liv som sakta men säkert barkar åt skogen. Jag fortsätter vara rädd för vad som händer när jag inte orkar gå på jobb något mer, och jag fortsätter ha panik över vad som händer med ungen om jag inte klarar av att ta hand om mig själv ens. Jag fortsätter kontrollera och manipulera henne och allt omkring mig och jag fortsätter med at bli hysterisk om det inte går så som jag planerat.

Jag höll på att smälla av, där på stolen i psykiaterns rum. Jag hade lust att skrika, jag är VISST värd det här, jag behöver VISST hjälp. Det är INTE bara jag som sjåpar mig och gör mig till, försöker få uppmärksamhet genom att leka psykiskt sjuk.

Jag fick den där bekanta känslan av att snart inte kunna hålla allt inom mig längre (vilket ju skulle vara bra att visa, men som jag för allt i världen inte KAN visa). Det känns som att om jag släpper taget exploderar allt, liksom jag smäller av, det börjar med gråt och snor och hulkande, men fortsätter i en smäll och så finns jag bara kvar som blodiga inälvor på väggarna runt omkring mig. Och just innan borde jag bara gå och gömma mig på ett säkert ställe, eller så lugna ner mig.

Jag lugnade ner mig.

Jag får hjälp, det är helt okej, men jag blir så arg på att det måste bollas med vården på det här sättet, som om det vore något jävla lördagsgodis som bara de snälla ungarna får. Man måste vara så stark och så självsäker. Man ska kunna säga högt ”Du, jag BEHÖVER det här, ge mig det” för att överhuvudtaget ha en chans. Vem kan det? Ens när de är friska?

#vård #hjälp

 

Gesine

11 september 2014 15:52

Jag vet, jag har varit med om det för min dotters räkning. Skrev en lång kommentar som lustigt nog försvann. Det värsta är när man inte bli trodd - vadå inget trauma? En skilsmässa ÄR ett trauma, en förlossning kan framkalla en depression. Om du sägerdu behöver hjälp skall du få det. Nu och inte när du har brytit ihop. Det nästdåliga är när folk blir rädda så fort man gläntar på försvarsmuren och låter dem kika in hur det ser ut bakom fassaden. Somliga klarar tyvärr inte av det och föredrar att blunda istället. Kämpa på, Tinttu, det du gör nu slipper du göra när din dotter är tonåring. Jag höll masken när mina första 2 barn var små och fick jobba dubbelt så hård att palla för trycket när de var i tonåren. Vi klarade oss igenom men inte var det roligt. Sedan gjorde jag en totalrenovering (som du gör nu) och den höll ända tills nu. Nu är det lätt, jag vet hur man gör. Får se nu om jag klarar av att sända.

Tokfrans

12 september 2014 07:30

Inte sant? man skulle tro att det är i samhällets bästa att fixa problemen tidigare än senare. Och jag är glad att jag ändå har lite ilska och självkänsla kvar, att jag KAN bli arg när jag behandlas orättvist. Och att jag ibland till och med kan GÖRA något åt saken.

 

Gesine

11 september 2014 20:13

Jag provade att skriva kommentar, 2 gånger t,o.m. men det gick visst inte så bra. Mera övning, mera övning, livet är långt, jag hinner innan du har blivit gammal och jag, ja, det skall vi inte tala om.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...