Så går man omkring i något slags rosa dis av självförnekelse och tvångspositivitet och glömmer hur nära allt lurar bakom knuten ändå. Allt har varit så enkelt de senaste veckorna, eller liksom då det gäller HONOM har allt varit så enkelt, jag har varken sett honom eller hört av honom. Det är enkelt så länge man blundar och håller för öronen.

Jag trodde jag har kommit länge. Jag trodde att också mitt hjärta var överens då min hjärna en gång godkänt resonemanget. Jag hade kommit så långt, jag var fri igen, mig själv, eller i alla fall närmare, och mer du med mig själv än på länge.

Sen skriver han.

Du är underbar. Jag saknar dig, ungen och djuren så hemskt mycket <3

Alla mina skyddshinnor rinner av mig, där jag står 6.42 i mitt badrum. Och det känns som att jag plötsligt vaknar upp ur någon slags trans, utan skinn och hud och utan några som helst försvarsmekanismer, och jag gråter.

Jag förstår varför människor lever i dåliga förhållanden, jag förstår människor som gång efter gång går tillbaka till det trygga och varma, som trots all skada förhållandet orsakar individen, väljer tryggheten och vetskapen att vilken reaktion i den andra som helst är bättre än ingen reaktion alls. Att hat och förakt är bättre än tomhet. Och att i det stora hela hade vi det ju oftast riktigt, riktigt bra.

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

(Hjalmar Söderberg)

Den jag ska vara mest rädd för i världen, den som kan orsaka mest skada och förstörelse, den mest skrämmande och fasansfulla, är jag själv. Den enda vars kärlek jag behöver, är jag själv, den enda som kan ge mig trygghet och stå upp för mig i vått och torrt, är jag själv. Varför är människan så sjukt lättpåverkad när det kommer till bekräftelse och uppmärksamhet? Jag känner mig som en golden retriever. Igen.

 

Gesine

13 september 2014 08:45

Skrev långt kommentar - borta. Mera övning kanske? Nu kommer flyttbilen, hejdå, återkommer. Hellre hudlös än panser, huden växer igen, om även sakta.

 

Gesine

13 september 2014 18:19

Men nu är du ju ingen hund, som tur är och då behöver du ingen husse. Men jag håller helt med dig, trygghet och kärlek kan du ge dig själv. Älskar man sig själv - och här menar jag inte någon egotrippad som suger åt sig allt och inte har något kvar att ge - nej, på rätt sätt, respectera sig själv, tar hand om sig själv, lyssna på sig själv och tillgodogör sina egna behov och SEDAN delar med sig av det som är kvar (och hela tiden underförstått -gäller inte barn, de kan inte själva ännu, så de kommer först) - här tappar jag tråden för att jag ser inte vad jag har skrivit. Kort sagt, ta hand om dig, du behöver inte vara hänsynsfull och förlåtande och storsinnt, du har bestämmt dig för att leva själv, gör det ett tag. Det där med rökning var en bra övning, vi stod på oss trots allt elände och då klarade vi oss ut på andra sidan.

 

Gesine

15 september 2014 00:16

Vart tog kommentaren vägen? Känns väldigt skumt att skriva rakt i tomma intet.

 

Gesine

15 september 2014 00:21

Först koden, sedan INTE flytta raden, bara flytta till kommentarfältet. Hm, sedan flytta markören? Inte det heller, bara flytta uppåt och trycka iväg? Och hur vet jag det? Trial and error.

 

Gesine

15 september 2014 00:29

Först koden, sedan INTE flytta raden, bara flytta till kommentarfältet. Hm, sedan flytta markören? Inte det heller, bara flytta uppåt och trycka iväg? Och hur vet jag det? Trial and error. Nu har jag skickat texten 6 gånger eller inte alls. Nej, roligare saker finns.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...