Jag kan inte fantisera längre, jag har vant mig vid att inte våga, av rädlsa för att bli besviken. Just nu orsakar det mig en del problem. Jag har något att se frame mot, något som är väldigt beroende av väldigt många komponenter.

Och jag håller på att göra mig själv galen med alla tankar som rusar runt i mitt huvud.

Det här är en grej jag VERKLIGEN vill göra, skulle det bara vara fast i mig skulle jag göra det, definitivt. Inte utan att tveka, inte utan att tänka efter, men jag skulle nog måsta göra det, visa mig själv att jag vågar.

Men det kan hända att hela grejen inte blir av, det kan hända att min psykopat-chef vägrar låta mig vara borta från jobbet, det kan hända att jag FÅR ledigt, men att sedan grejen skjuts upp med en vecka, och då kan jag ÄNDÅ inte göra det. Det kan hända att villkoren förändras så att jag blir tvungen att säga nej, av ansvarsmässiga skäl.

Oj, så jag låter vag, alltså det är fråga om en resa, så jag måste sätta mig lite utanför min bekvämlighetszon så där ekonomiskt också, och blir det ett för stort steg utanför zonen så måste jag tacka nej.

Och det kan hända att allt bara är bluff och båg.

Eller det är vad min söndertrasade hjärna skriker åt mig.

Jag skulle vilja kunna lite på människor igen, jag skulle vilja kunna utgå ifrån att människor är goda, att de inte luras eller bedrar en med flit. Jag skulle vilja kunna lita på att det är okej att utgå ifrån att folk håller vad de lovat.

Och jag är rädd för att jag liksom rör till det för UNIVERSUM (som ska böja sig enligt det jag behöver och vill ha) med alla mina negativa tankar, och jag blir rädd att det är jag själv som omedvetet GÖR så att det inte kommer att lyckas. Målar fan på väggen, liksom.

Jag måste sluta med det, jag måste sluta utgå ifrån det värsta. För vet ni vad? Besvikelsen känns inte lättare fast man har utgått ifrån att bli besviken. Den smakar lika surt och bittert och asigt för det, det är alltid ett helvete att bli besviken, hur mycket man än förberett sig.

Så, jag ska UTGÅ ifrån att jag FÅR ledigt, att resan BLIR av, att allt ordnar sig. Det komemr att gå så som jag vill att det ska gå. Allt jag önskar kommer universum att fixa åt mig. Det finns där framme, det är bara att låta sig föras dit.

Som ett avlopp, som jag så lyckat jämförde det med igår när jag försökte pigga upp min kompis. Se MÅLET som ett avlopp, och livet är vattnet som sköjls ner. HUR vi än ifrågasätter och analyserar, och hur IRRATIONELLA svängar livet än tar i våra ögon, så leder livet oss till målet, och allt är som det ska vara.

 

Gesine

14 oktober 2014 12:31

Avdramatisera. Det här gäller alltså en tjänstledighet för att göra en eftertraktad resa med eller till... låt mig gissa. Om den inte blir av just nu (får inte tjänstledig, blir uppskjuten, skiter sig på något sätt), så går ju världen inte under för det. Det finns flera tillfällen

Tokfrans

14 oktober 2014 12:58

Du har rätt, som alltid=) Mina tankar bara hakar upp sig på vissa saker som jag MÅSTE få till stånd ibland. Det bara känns som att man trampat på ställe så länge nu, att när det äntligen börjar röra på sig så vill man ha ALLT genast. Och det är inte fråga om mer än 10 dagar, så det är inte helt omöjligt heller. Stör mig bara att jag aldrig kan se fram emot något utan att måla upp en massa hotbilder som sätter käppar i hjulen för mig. Men nej, ingen dör om det inte blir av, och Island finns fortfarande där framme någonstans ...=)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...