Har spenderat fem dagar med mitt andra liv igen, idag, äntligen, kommer ungen hem och mitt liv fortsätter där det slutade för fem dagar sedan.

Jag får alltid lite obehag för mig själv utan ungen, jag vet inte varför. Jag tycker liksom att jag fejkar, att jag spelar någon jag inte är, och att jag inte kan vara normal. Kanske jag försöker kompensera mitt tomma inre med ett överdrivet fullt yttre. Det känns så skit att man liksom TVINGAR sig själv att skratta lite extra, och prata lite mer och vara lite större än hur man känner sig, som om det skulle ändra på saken.

Nåja, jag har spenderat ett veckoslut som neon gul, högljudd och större än livet, och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har varit en del av en sammanställning människor så länge att jag inte riktigt vet vem jag är. Jag har varit någons något så länge att jag inte riktigt minns hur man är när man bara är sin egen. Ingens flickvän, ingens mamma, ingens barn, ingens syster. Bara jag.

Jag har märkt att jag har en helt annan bild av mig själv än den som folk ser när de träffar mig, och det är så befriande. För jag kan ju välja precis hurudan jag vill vara, ingenting är förutbestämt, ingenting är förlorat. Man kan bryta gamla mönster och sätt att vara och göra saker på. Man kan bryta sitt sätt att tänka. Det är svårt, och det räcker länge, men man KAN göra det. D

et ska jag fortsätta att jobba på. Tänka stort, öppet, optimistiskt och tillitsfullt. Jag tror att det är mödan värt i det långa loppet.

 

gesine

20 oktober 2014 19:38

Precis så är det. Jag tittar mig i spegeln och vet vem jag är. Konstigt nog verkar jag vara osynlig för de andra, men det gör ingenting, jag vet vem jag är och det räcker för mig. Barnen verkar kunna se mig, alltid något. Nu har de åkt hem, åter på fredag, jag har just klätt av mig rollen som blogg-gesine och är osocial, bloggfolket fattar ingen ironi, ok då. Nu har jag en kreativ period, din text piggar upp mig, jag KAN också.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...