Varför måste jag alltid förklara mig inför andra? Varför måste jag gång på gång rättfärdiga mina beslut och tankar? Och varför ska alltid de som står mig närmast döma mig mest? Det enda mina nära och kära gör är drar ner mig. Håller mig fjättrad vid en verklighet jag mer än väl känner igen.

Jag VET var jag står, jag VET vad jag har och vilka mina begränsningar är.

Jag behöver inte någon som går och understreckar allt negativt med neonpenna. Jag behöver få syre i mina igen-dammade hjärnhalvor, jag behöver få friska fläktar och nya sätt att se på saker och ting. Jag KAN precis allt om mitt liv som är verkligt och praktiskt och ”bäst för mig”, det jag INTE kan är att drömma, fantisera, planera och se fram emot saker.

Alla val jag gör, alla idéer jag presenterar, alla drömmar jag delar med mig, blir nedskjutna som lerduvor, en efter en. Och så sitter jag där och undrar för mig själv vad fan för slags människor jag har slagit mig i schack med. Om ens relationer och sociala tillgångar är som en trädgård som man inreder med vackra blommande, grönskande, spirande växter, så sitter jag i en parkeringsplats. Statisk, ekande, tom och kall. Bara för att allt har skitit sig hittills behöver inte betyda att jag måste skyddas från ALLT vad livet har att erbjuda. Jag vill för fan leva, inte överleva.

 

gesine

16 oktober 2014 07:03

Bra! Rätt tänkt. Återkommer ikväll, har barnen här. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...