Det är lustigt hur människan fungerar. Hur logiskt och rätt ett beslut än må vara kan man inte gardera sig för de där löjliga, ologiska, irrationella och dumma (overkliga?) känslorna som beslutet resulterar i. Jag lämnade honom för två månader sedan, han flyttade ut genast, jag vet att det är rätt, jag visste det i princip redan när vi började träffas. Igår satt jag och lyssnade på hur han berättade att det finns en annan i hans liv nu. Jaha, tänkte jag och kände ingenting. Jag känner ingenting.

Men min hjärna skriker, KÄNN, BLI SÅRAD, LEDSEN, GÖÖÖR NÅGOT, hjärta. Och mitt hjärta lyder, som den odisciplinerade latmask hjärtat mitt är. Så, sakta men säkert börjar det kännas.

Jag är utbytt, det finns en permanent ställföreträdare för mig i hans liv nu och det är bara att godkänna, det var ju det här jag ville. Allt är okej. Det var ju rätt gjort.

Det är bara mitt osäkra lilla skitjag som sitter och bankar och river på insidan av min bröstkorg, varför hittar HAN någon verklig att dejta redan nu? Vad har HAN som inte jag har? Är jag DEN ENDA som aldrig kommer att uppleva den stora kärleken.

Medan jag skriver det här märker jag att det där lilla skitjaget redan lugnat ner sig lite, för det känns ju inte så där, den sitter mest där nere i maggropen och surar för att den inte fick tillåtelse att leva om som den brukar. Jag tror inte på att de har hittat den stora kärleken heller, och har jag fel så är det ju bara att gratulera. Jag, för min del, vill aldrig mera hamna i ett förhållande bara för att jag har så jävla bråttom, och är så jävla rädd.

Det känns som att mitt liv är totalt meningslöst om jag inte lär mig leva det för mig själv först, för i grund och botten är jag själv det enda jag har.