Varför måste jag alltid förklara mig inför andra? Varför måste jag gång på gång rättfärdiga mina beslut och tankar? Och varför ska alltid de som står mig närmast döma mig mest? Det enda mina nära och kära gör är drar ner mig. Håller mig fjättrad vid en verklighet jag mer än väl känner igen.

Jag VET var jag står, jag VET vad jag har och vilka mina begränsningar är.

Jag behöver inte någon som går och understreckar allt negativt med neonpenna. Jag behöver få syre i mina igen-dammade hjärnhalvor, jag behöver få friska fläktar och nya sätt att se på saker och ting. Jag KAN precis allt om mitt liv som är verkligt och praktiskt och ”bäst för mig”, det jag INTE kan är att drömma, fantisera, planera och se fram emot saker.

Alla val jag gör, alla idéer jag presenterar, alla drömmar jag delar med mig, blir nedskjutna som lerduvor, en efter en. Och så sitter jag där och undrar för mig själv vad fan för slags människor jag har slagit mig i schack med. Om ens relationer och sociala tillgångar är som en trädgård som man inreder med vackra blommande, grönskande, spirande växter, så sitter jag i en parkeringsplats. Statisk, ekande, tom och kall. Bara för att allt har skitit sig hittills behöver inte betyda att jag måste skyddas från ALLT vad livet har att erbjuda. Jag vill för fan leva, inte överleva.