jag vet inte vad som hände, men allt faller liksom i bitar igen. Allt det där jag byggde upp, allt det där glittrande, friska, luftiga bara glider ifrån mig. Jag tittar på klockan, den är 19.30, och jag funderar om jag får gå och sova redan, så skulle den här dagen ta slut snabbare.

När man mår dåligt ska man äta, umgås med vänner, röra på sig och göra roliga saker. Jag har gjort allt det redan, och klockan är 19.30 och jag vill inte finnas.

Jag får inte ens något rus av att springa längre, eller rus har jag väl aldrig fått, men jag har fått en känsla av välbehag, en paus från all ångest över allt jag borde och inte borde göra. Jag har känt mig duktig, jag har varit stolt över mig själv.

Och jag står i mitt jävla kök och lyssnar på låtar på min iPod, som en gång i tiderna har varit kopplad till en iPhone med vilken jag tydligen någon gång bandat in rörsmemon. Så plötsligt står jag där med de rena tallrikarna i handen och lyssnar på min exman skoja och nojsa med ungen just fyllda ett år som glatt jollrar tillbaka, på hennes egna hemliga språk. Hans röst fyller hela köket, och jag står där på samma golv, vid samma diskmaskin med de tallrikar i handen vi fått till bröllopsgåva, och alla andra är borta. Hans röst ekar bekant i taket och i väggarna, som om all den här tiden från då till nu aldrig skulle ha funnits. Men den finns och jag är den enda kvar. Sitter och pantar på ett hus som alltid kommer att fattas en.  Alla andra går vidare och jag har fastnat i någon bild av någonting som aldrig fanns någon annanstans än i mitt huvud.

Och klockan blir 20.30, och närmar sig barmhärtigt någon magisk gräns då jag äntligen får gå och lägga mig och leka att jag inte finns tills jag vaknar till samma sak imorgon.  

Jag vet inte vad som hände, allt kändes bättre.

Men jag har inte ungen här, och jag fungerar inte utan henne. Det finns ingen orsak att göra något alls när hon inte är här. Bara döda tid.

Jag orkar inte ens laga mat, inte gå till butiken heller, det är liksom ingen vits.

Det här är säkert också övergående, men allt känns så överväldigande när man står där med ångesten krypande i kroppen, strupen ihopsnörd och ilningar i magen, tittar ut genom svarta fönster, lyssnar på ett knäpptyst hus, stående i tamburen utan att veta vad fan man ska ta sig till. För man har redan gjort allt.

Imorgon är det bättre, imorgon är allt ljusare och jag känner färskt syre i min hjärna igen. Det är helt okej med svackor, annars skulle höjderna inte märkas alls. Imorgon är det bättre.