Jag vet inte riktigt vad som är på gång, men någonting är det. Samtidigt som jag känner mig bättre än på länge slår det gnistor hemma när vi trampar så på varandras nerver, jag och min lilla dotter. Jag utgick ifrån att den här förändringen är positiv, eller det gör jag kanske ännu, men jag trodde liksom att alla relationer skulle må bra av den, men nu vet jag inte. Jag vet inte om ungen krånglar för att det hör till hennes arbetsuppgifter, eller för att jag är påverkad av en massa saker eller för att hon påverkas av att jag är påverkad, eller om det är en blandning av alltihopa, eller så är hon helt enkelt bara 4, och jag bara en människa.

Jag känner mig ändå mera alert och energisk än på länge. Energisk är kanske fel ord, för jag är väldigt trött, men jag är liksom INTRESSERAD igen. Jag kan bli inspirerad, och jag kan FÅ LUST att göra någonting, se fram emot någonting. Jag skulle ha skrattat åt en sådan här text ännu för några månader sedan, för mitt liv har varit fel så länge att jag liksom vant mig vid det. Det gick väldigt bra att gå omkring och bara sköta allt som måste skötas, och veta precis vad som väntar bakom alla hörn, inga överraskningar, bara ett överlevande från dag till dag.

Det gjorde i och för sig livet väldigt mycket enklare, det var rutinerat och följde en konstant plan, dag ut och dag in. Jag saknar det riktigt pyttesmått, för allt flöt på och ungen var mer harmonisk. Å andra sidan är det väl ett ganska oförlåtligt misstag att gå omkring och tro att en fyra-åring inte ska påverkas det minsta av att ha en mamma som fått levnadslusten tillbaka. Så, en dag i taget. Lugn, andas in, och släpp ut alla knutar, all ångest, alla problem med luften som kommer ut. Lugn.

 #kaos #förändring