Har spenderat fem dagar med mitt andra liv igen, idag, äntligen, kommer ungen hem och mitt liv fortsätter där det slutade för fem dagar sedan.

Jag får alltid lite obehag för mig själv utan ungen, jag vet inte varför. Jag tycker liksom att jag fejkar, att jag spelar någon jag inte är, och att jag inte kan vara normal. Kanske jag försöker kompensera mitt tomma inre med ett överdrivet fullt yttre. Det känns så skit att man liksom TVINGAR sig själv att skratta lite extra, och prata lite mer och vara lite större än hur man känner sig, som om det skulle ändra på saken.

Nåja, jag har spenderat ett veckoslut som neon gul, högljudd och större än livet, och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har varit en del av en sammanställning människor så länge att jag inte riktigt vet vem jag är. Jag har varit någons något så länge att jag inte riktigt minns hur man är när man bara är sin egen. Ingens flickvän, ingens mamma, ingens barn, ingens syster. Bara jag.

Jag har märkt att jag har en helt annan bild av mig själv än den som folk ser när de träffar mig, och det är så befriande. För jag kan ju välja precis hurudan jag vill vara, ingenting är förutbestämt, ingenting är förlorat. Man kan bryta gamla mönster och sätt att vara och göra saker på. Man kan bryta sitt sätt att tänka. Det är svårt, och det räcker länge, men man KAN göra det. D

et ska jag fortsätta att jobba på. Tänka stort, öppet, optimistiskt och tillitsfullt. Jag tror att det är mödan värt i det långa loppet.