Ju mer jag lär mig, desto mer märker jag att jag inte behärskar. Det finns så mycket på min lista över saker att ta tag i just nu att jag blir matt.

Jag skulle öva mig på att tygla min ilska

Jag skulle lära mig att se stort, öppet och tillitsfullt på omvärlden.

Jag skulle akta mig för att inte planera besvikelser i förväg, utan lita på att allt gott jag vill ha kommer till mig.

Jag skulle lära mig att tacka ja till alla möjligheter jag får (och vill ha)

Jag skulle lära mig att säga nej när jag inte vill göra något, och när det inte gagnar mig på något sätt.

Jag skulle inte vara cynisk, utan blåögd.

Jag skulle sluta vara bortskämd, och se det som finns rakt framför mig.

Och jag ska. Det är bara så mycket att komma ihåg.

Dessutom ska jag lära mig att vara själv, att vara någon själv. Att ta hand om mig, själv, inte bara mig och ungen.

Och jag ska lära mig att ingen INGEN i hela jävla världen ser på mig med så kritiska ögon som jag, så, det finns inget att vara rädd för, den strängaste domarn har jag redan mött.

Det låter ju så...disciplinerat det här, samtidigt känns det som att allt bara virvlar snabbare och snabbare omkring mig, och det enda som håller mig något så när förankrad i verkligheten är mina löjliga listor på saker jag ännu inte har, kan eller vet.

Jag skulle bara vilja leva, utan listor och analyser, stänga av hjärnan och bara låta kroppen göra vad den är ämnad att göra, andas, röra på sig och finnas.