Hur blev det så här tomt? Mitt viljecenter i hjärnan är alldeles tomt, det ekar.

Är det här nutidsmänniskans största utmaning? Att hitta en mening med att leva?

När blev allt så ytligt? När blev allt ett enda presterande? När blev allt ett tvång?

Om jag skulle ha levt för 500 år sedan hade jag dött av svält eller köld, för jag orkar ju inte göra något. Jag orkar inte lyfta ett finger för att förändra mitt liv. Jag bara tar mig från ställe a till ställe b och gör samma sak som alltid förut. För jag ser ingen utväg. Jag vill inte jobba, jag vill inte vara ledig, jag vill inte sova och inte vara vaken, inte äta och inte träna. Jag vill ingenting.

Det enda människan har i slutändan är sin vilja, den är katalysatorn till allt. Man överlever för att man VILL göra det, man klarar av saker för att man VILL klara av det. Man till och med älskar för att man väljer att vilja göra det.

Det var som jag trodde, jag fick ett smakprov på något annat, en snabb glimt av livet där uppe. En pre-view. Som toppen på bergodalbanan, jag SÅG ut över staden, över allt som KUNDE vara och allt som ÄR för alla andra. Sedan gled min vagn ohjälpligen tillbaka nedför, och nedför och nedför. Ända in till maskinrummet. Där stannade den.

Och så böjer sig det där DOMAR-JAGET över mig, hånskrattar och pekar. Vad trodde du egentligen? Att allt skulle bli bra plötsligt? Att det skulle vara så enkelt som att sluta röka och kasta ut sambon? Spottar mig i ansiktet och fräser. Försök du bara, vilka förändringar du än gör, hur mycket du än kämpar så är du dömd till det här, ett limbo i ett maskinrum under bergodalbanan.

Jag trodde att något hade förändrats, jag trodde att jag åtminstone var på VÄG någonstans, om även inte där än. Men nej, jag har inte kommit någon vart alls.