Varje gång jag tror att jag kommit någonvart så vaknar jag till samma gamla verklighet, samma patetiska människa, samma löjliga tankar, samma självömkan och samma velande. Jag har inte vuxit, jag har inte lärt mig, jag har inte gjort mitt liv bättre. 

Så känns det spontant, den enda skillnaden på nu och då är att min hjärna protesterar högljutt. Det har den aldrig gjort förut.

inners inne VET jag ju att allt jag strävat efter, alla tårar och sömnlösa nätter, alla ångestattacker och ord jag skrivit VISST har lett någonvart. Jag är bara inte där än, men jag är påväg.