Jag har ju alltid tyckt att jag är invecklad och svår att förstå sig på, jag menar trots att jag sitter med facit på hand så kan jag inte tolka mig själv och mina känslor.

Innan jag åkte på min stora resa och tömde hjärnan på avgaser och damm och tankepartiklar så gjorde mitt ex sig påmind genom att hälla en hink skit över mig via sms och sociala medier. Han är närmare medelålders än ung, och ja, han GÖR sådant.

Bevis nummer 1, jag förstår mig inte på folk.

Jag hade sakligt gjort klart för honom att kommuncerar vi inte sakligt, så kommunicerar vi inte alls, och bröt kontakten totalt efter den dagen, och det höll i sig i två veckor. Nå sedan ville han hämta ytterligare saker hos mig, när jag sa att jag sen inte tar någon skit från hans sida, och att det får vara sista gången han hotar mig och leker översittare, så öppnade han skitkranen igen. På min trappa hemma, fördelen med en trappa och ett hem är att där finns en dörr som man moget kan sticka ut ett långfinger genom, demonstrativt låsa och dra fast, inte med en smäll, det tänker jag inte ge honom, utan långsamt och sakligt.

Oj, jag är ju en vuxen människa, varifrån kom långfingret?

Bevis 2 på att jag inte förstår mig på folk.

Nå, vi redde ut saken och kom överens om at träffas och prata som de vuxna människor vi är (vi ska ändå umgås i samma kretsar i framtiden, så det är också i mitt intresse att komma överens med honom), så jag åkte till honom och vi åt tillsammans. Jag satt på hans soffa och han berättade att han har en ny. Det skrev jag i ett tidigare inlägg.

Nå, jag vande mig vid den tanken och fortsatte koncentrera mig på mitt och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Nu bjuder han mig och ungen på mat, och är jättetillmötesgående i sina sms med smileys och allt. Alla mina varningslampor blinkar, men jag ser ingenting på radaren! Vad har han nu i kikaren?

Nå, ungen har senast igår frågat när vi ska häls apå honom, och jag har lovat ringa till honom, så jag får väl veta vad han vill då vi träffas. Men jag är så konfunderad?

Om jag hade blivit lämnad, och hade betett mig som en idiot, hade kommit över hela grejen och redan skaffat mig en ny, skulle jag DÅ ännu (eller redan, kanske snarare) villa försöka upprätthålla någon kontakt med mitt ex?

Bevis 3, jag förstår mig inte på folk.

Dessutom vet jag inte varför jag har så svårt att säga nej, det känns som att jag ännu också är skyldig honom något bara för att JAG HADE MAGE att göra slut. Glömt är alla hårda ord, psykiskt våld och alkoholmissbruk jag fick utstå, det är ändå HAN som är offret och jag som måste bära mitt ansvar och fixa allt igen.

Bevis 4. Jag förstår mig faktiskt inte på folk.

Jag skulle ju utvidga min nya livsfilosofi från "om du vill säga ja, MÅSTE du säga ja" till "om du inte vill säga ja MÅSTE du säga nej". Det är totalt omöjligt för mig att neka någon något. DET ska jag öva på till näst, jag ska fan lära mig att säga nej, att säga ifrån och att inte alltid vara så jävla tillmötesgående.