Jag vet inte när det egentligen hände, men kanske det är ett resultat av att hela tiden höra om sammarbetsförhandlingar och uppsägningar, om dåliga ekonomiska förutsikter och negativa resultat. Min syster söker efter större bostad och funderar som bäst på var de skulle vilja bo, och jag märker plötsligt att jag uppmanar henne att inte fatta beslut baserat på var jag bor, eller var våra föräldrar bor. Det slog mig med kraft, insikten om att jag bara lurar mig själv och andra med mitt överlevande, när det kommer till riktigt viktiga saker så tror inte ens jag på att jag kommer att klara det här. Om min syster skulle bygga hus typ granne med mig, och jag ett år efter det skulle vara tvungen att sälja mitt hem så skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag har hittills aldrig sett mitt hem som tillfälligt, efter att jag flyttat hit, till mitt hus i skogen, har jag aldrig på allvar kunnat föreställa mig bo någon annanstans längre. Jag har lekt med tanken att sälja, jag har försökt föreställa mig det (speciellt då jag ensam tog över lånet, och banken meddelade att det var omöjligt, och att jag inte kommer att ha någon annan chans än att sälja) men jag har aldrig, aldrig låtit mig tänka på det på allvar. Nu gjorde jag det.

Alltså, jag tänker inte sälja, men alla negativa nyheter, alla jobberbjudanden som fanns ännu för två år sedan, men inte finns längre, alla höjda skatter, sänkta löner, stigande räntor, höjda avgifter, arbetslöshet, indragna understöd osv, får mig att inse faktum.

Risken är överhängande. Och jag är livrädd.

Det dumma är att det inte är särskilt mycket billigare att bo på hyra, så det lönar sig liksom inte att ta skeden i vacker hand redan nu, sälja det här, flytta in i mindre, spara pengar, känna sig säkrare. Så det känns som att det enda jag kan göra är att sitta och vänta på katastrofen.

Har den här oron bidragit till mitt dåliga mående de senaste åren? Har jag omedvetet gått omkring och stressat över att förlora jobbet, eller att något annat oväntat ska hända som gör att jag inte klarar av lånet? Är det bara någonting man vänjer sig vid? Jag menar, jag har bara haft det här lånet i typ 4 år, kanske det är något som varje bostadsägare går igenom? Att plötsligt vara totalt beroende av stadig inkomst och gå armkrok med banken för resten av ditt liv?

Jag är helt irrationell. Jag bevisade det första året jag bodde ensam att jag klarar det ekonomiskt, om jag förlorar jobbet har jag problem i vilket fall som helst, lån eller inte.

Jag har nog inte förstått hur mycket värt det är att dela ansvar och ekonomisk börda med någon annan. jag saknar det inte, inte alls. Jag tycker att det är skönt att ha koll på varje cent och veta precis vad man kan spara på och vart pengarna går. Men det där att få ventilera problemen med någon som är i samma båt, och kunna lita på att om jag av någon anledning vinglar till, finns där någon som knuffar mig åt rätt håll igen.

Det är så enkelt att avskärma sig från samhället och världen, läsa tidningen och tänka ”ja, men stackars DEM”. Det har jag gjort väldigt länge, ja jag kan sätta mig in i situationen och jag läser om de fattiga i samhället utan att inse att jag i en handvändning skulle kunna vara en av dem. Jag har tänkt på det tidigare, att när blir människan MEDVETEN om situationen? Till exempel den förra ekonomiska depressionen på nittiotalet. Hur länge gick folk omkring och läste om situationen utan att inse att det redan gäller även dem? att skräckscenariot som målas upp redan är här? Vilken händelse fick individen till sist att inse att NU är depressionen ett faktum. Är det först då du förlorar jobb och hem och egendom? Förstod de som inte direkt berördes hur allvarligt det var? Samma gäller krigssituationer. Vid vilket specifikt tillfälle förstod den vanliga människan att första eller andra världskriget var ett faktum? Man märker liksom att det barkar åt helvete, men man är så optimistiskt lagd att man tror det bästa om allt ända tills man bevisas motsatsen. Det är ju lite aktuellt nu med alla konflikter i Europa. Det är så lätt att bara byta sida på tidningen och konstatera att jaha, någon har kränkt någons luftrum igen, eller någon har gått över någon gräns igen, jaha.

Är det så att man aldrig inser i hurudan situationen verkligen är innan man kommit ur den? Att man alltid först efteråt kan se på saken ur en mer opartisk och analytisk synvinkel?

Jag inser ju att jag inte kommer att sluta finnas om jag måste flytta bort härifrån, ingen kommer att dö och ingenting stort och farligt kommer att hända. Jag måste bara ta mitt pick och pack och göra ett hem någon annanstans. Ju mera människan har, desto sämre ser hon det viktiga i livet. Så länge jag har min unge och vi båda är friska och lyckliga så har det ingen skillnad under vilka omständigheter vi lever, kom ihåg det, du bortskämda människa.