Varför är jag så svag? Varför styr jag inte mig själv mera konsekvent och säkert? Om jag skulle vara min egen chef skulle jag sparka mig själv.

Jag vet att jag fäster mig vid människor alldeles för lätt, speciellt vid fel sorts människor. Jag vet att jag inte kan lita på mina känslor, och att jag inte vet skillnad på vilja och känsla. Ibland bara VILL jag väldigt gärna, och då KÄNNS som att jag KÄNNER, fast jag bara VILL egentligen. Jag VILLE hemskt länge i mitt första förhållande, jag skulle säkert aldrig ha slutat VILJA eftersom det var mitt första (och mitt sista) alldeles egna och enda förhållande. Efteråt undrar jag när jag slutade KÄNNA.

I mitt andra förhållande VILLE jag nog igen mera än jag någonsin KÄNDE, jag vet att jag sagt att jag älskat honom, men det gjorde jag nog aldrig, jag VILLE väldigt gärna, och trodde säkert att jag gjorde det.

Nu har jag fäst mig vid en människa som det är omöjligt att ha en relation med, som det är totalt omöjligt att ens i sin vildaste fantasi se någon framtid tillsammans och som känns så overklig att jag nästan tvivlar på att han finns på riktigt.

Och jag borde avbryta det nu, jag vet det. Men jag kan inte. Så jag nästlar bara in mig mer och mer i mina trassliga nerver, och blir bara mer och mer avstängd från verkligheten.

Jag känner mig som en blåögd idiot, som tror på allt och sväljer allt utan den minsta misstanke, som bara lyfter upp händerna och låter sig föras med vinden, precis vartsomhelst.

Men jag kan inte vara cynisk, jag kan inte tro det värsta bara för säkerhetsskull, och jag kan inte låta bli att VILJA tro bara för att lindra en eventuell (störtsäker) besvikelse längre fram. Man kan inte skydda sig för besvikelser på förhand, eller jag kan inte.

Så, jag är en idiot.

Och jag känner av det redan nu, jag håller på att gå mot en kollision igen, eller håller på att glida närmare den där kanten igen, den där kanten som är gränsen mellan avgrunden och livet. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken, så jag orkar inte ens försöka.