Det är konstigt hur man är förinställd på negativitetskanalen, hur svårt det är att verkligen märka alla de där guldkornen som finns framför en bara man öppnar ögonen. Jag låg igår i sängen och min vana trogen försökte skjuta bort alla ångestladdade tankar och pessimistiska känslor, och märkte plötsligt jag att det inte finns någn som helst rot till någon pessimism idag. Just den här dagen fanns det inte alls så mycket negativt som vanligt.

Ja, jag flippade totalt ut i bilen på väg hem från dagis, ja jag betedde mig som en idiot och ville bara försvinna och på det sättet hindra mig själv från att förstöra min unge.

MEN, jag bad om förlåtelse, jag förklarade vad som hände, varför jag blev ledsen, varför jag blev arg. Vi pratade om saken, och lade det bakom oss. Efter det kokade jag supergod morotssoppa, som vi åt med mjukt (!) bröd och ost(! ja-a, vi har OST hemma). Jag började göra en bulldeg, jag dammsugade och torkade damm, jag tappade nerverna totalt på den jävla bulldegen som fastnade överallt och mjölade ner hela mitt kök, men jag samlade mig, lyckades åstadkomma några klumpar som åkte in i ugnen. Förklarade för ungen att JUST NU är det bäst att hon håller sig utanför köket, mamma känner sig lite irriterad just nu för hon kan inte baka bulla. Fick en tillsägelse av ungen "mamma, man kan inte kunna ALLT från början, du får göra det många gånger och SEN kan du baka bulla". Jag föste ut henne, men insåg att hon hade rätt.

Vi städade halva huset tillsammans med ungen, gjorde kvällsmål OCH:

GRANDE FINALE:

Vi åt varma bullar med mjölk till kvälssmålsefterrätt.

Dessutom stämde jag träff med någon för första gången i mitt liv. På EGET initiativ.

Och somnade, om än inte lycklig, så lugn och tillfreds med väldigt mycket.