Det är intressant hur man kan kastas från sammanhang till sammanhang, fastna vid vissa och inte bli det minsta berörd av andra. Eller så sväva däremellan, att ibland höra till och ibland stå utanför ett till synes konstant sammanhang.

Jag hör inte till på jobbet, jag hör inte hit, jag är inte en del av dem. De är de och så är det jag, de tycker så och jag vet det. I vissa sammanhang kan man påverka sin situation själv, men i detta har jag inte kunnat, det var liksom dömt från dag 1.

Jag hör hemma i min familj, jag vet att jag har en plats där, jag tänker som de, pratar som de och ser ut som de gör. Ibland känner jag hur jag rör mig långt ute i periferin, men jag halas ändå alltid in tillbaka.

Mänskliga relationer är som en enorm levande organism, som lever och andas, där olika kombinationer av människor möts och passerar varandra, eller möts och fastnar, eller stöter till varandra, hårt. En enda stor rörelse som pågår konstant.

Oftast märker jag inte att jag är del av något stort innan det är över, eller inte så drastiskt kanske, men man glider liksom iväg, och sedan när man av en slump hittar tillbaka så märker man hur mycket man saknat sammanhanget.

De flesta sammanhang utesluter andra sammanhang.

Jag är singel igen, och till min stora tröst finns det vänner i min omgivning som också nyligen blivit singlar. Inte för att jag inte uppskattar mina andra vänners stöd och sällskap, utan för att "vi" har blivit "de" . Jag hörde tidigare till den gemenskapen, men det är något som händer när livet kastar av hälften ur tågvagnen, då man istället för moraliserande och "goda råd" skulle behöva få svära och skrika eller låta sig själv svepas med i en irrationell förtjusning.

Jag KAN tänka själv, jag KAN vara rationell. Det är det ENDA jag är riktigt bra på, att skjuta ner mina egna drömmar och högtravande fantasier, jag har gjort det hela mitt liv. Alla de vänner vars liv ännu är intakta, och de som har allt som de strävat efter verkar ha så lätt för att döma och tro att jag är gjord av sten, att jag klarar av allt. Hon är så stark, hon är ju nästan över honom redan, det är nog mera HAN som behöver omtanke och empati och förståelse. Visst FÖRSTÅR man att han beter sig illa mot henne, han är ju så sårad, stackarn.

På något konstigt sätt har människor i relationer rätt att döma och se ner på alla andras strävan efter samma sak?Och nu är det inte så att jag håller på att flytta till Afrika och betalar min nya kärleks flygbiljett på förhand till något kontonummer jag fått per mail, i såna fall FÖRSTÅR jag att vänner försöker öppna ens ögon och få ner en på jorden.

Nej, jag är bara förtujst i någon som är förtjust i mig, det nu råkar vara en människa på andra sidan jordklotet, och jag nu råkar veta att det inte finns en chans i världen att vi skulle ha en framtid tillsammans, men är det nu så jävla förkastligt att bli glad av bröm och snälla ord? Jag är fan en människa.

JAG är sårad, JAG är sönder och MITT sammanhang ska stöda MIG.

Stunden då jag märkte att jag hellre kollar vad som händer på nätet eller på mailen, än ringer åt mina bästa vänner fick mig att haja till. Jag hör till ett helt eget sammanhang, och det är kasnke bara nu, och det går kanske över, men just nu är jag lycklig över att ha något eget. Något som inte är hans, inte är vännernas, inte är familjens eller jobbets, utan mitt.

Och vännerna hittar jag tillbaka till, i sinom tid.