Fick en aha-upplevelse.

Det finns en sjö mitt i skogen, men varmt, mujkt och vänligt vatten. En dag för många år sedan simmade min mamma över sjön, från ena änden till den andra, det är ganska långt, så mina systrar rodde en bit ifrån för säkerhetsskull. Det var riktigt hett, hade varit över 30 grader i flera veckor, och det var alldesels vindstilla. Plötsligt hörde min mamma ett susande och brusande från skogen framför henne, hon tittade upp och såg hur träden böjde sig, som om något osynligt hade böjt dem åt sidan för att kunna komma ut på träsket, och samtidigt insåg hon att det var en virvelvind. Virvelvinden började suga upp vattnet under sig i samma stun då den rörde vattenytan, och först då såg mamma hur stor den var. Vattenpelaren var högre än träden bakom.

Virvelvinden tog sig ut på sjön och satte kurs rakt mot min mamma. Mamma insåg att hon inte har den minsta chans att hinna simma undan, eller nå båten med mina systrar, och virvelvinden fortsatte sin färd rakt mot henne. Som om det i männikans hjärnbalk skulle finnas någon ur-manual, hur man ska bete sig i konstiga situationer, väntade mamma tills vattenpelaren var några meter framför henne, tog ett djupt andetag och dök så långt neråt hon kunde. Medan virvelvinden drog över ovanför kände hon hur flera kubik vatten runt omkring henne drogs uppåt av en ursinnig kraft, men hon hölls hela tiden under vatten, och fick inte sjukt då hon föll (eller sjönk) tillbaka ner i sjön. Virvelvinden drog vidare, ljudlöst och mäktigt över sjön, vek åtsidan träden på andra sidan och förvandlades igen till en osynlig bjässe som bara märktes som ett brusande i skogen.

Det är kanske så jag ska se på saken. Då det känns som att man sjunker längre ner, och tappar greppet med ytan och världen ovanför, är det kanske bara så att man duckar för något som drar över en där uppe. Att man liksom tar lite extra syre i lungorna, sluter ögonen och dyker, och hoppas på att allt är över då man kommer upp nästa gång.