Igår hände det igen, jag fann plötsligt mig själv i en för mig helt främmande situation. Som en guldfisk i delfinariet, ungefär. Det är ju det här jag har strävat efter, jobbat på, att öppna mina sinnen och till 100 % gå in i situationer även om de känns olustiga och främmande först. Jag klarade mig, mina vingar bar. Jag diskuterade belevat, skrattade artigt och ärligt, visade ett varmt och öppet jag för främmande människor, utan att pruta på mina egna värderingar och min egen personlighet. Jag bara var, det bästa jag kan vara, men ändå bara mig själv. Jag blev välemottagen, jag tror att vi alla hade genuint roligt, där vi träffades en måndagskväll, 4 personer som kanske aldrig kommer att träffas igen, och som aldrig slumpmässigt kommer att stöta på varandra mer.  

Det är upplyftande, och så lärorikt, att märka att människan bara är en människa. Att ibland när man ger sitt bästa, får man andras bästa tillbaka.

Det är så upplyftande och glädjande, att jag tänker glömma bort de där elaka meddelanden jag nyss fick av min psykotiska, småsinta, jobbiga, barnsliga plågoande. Jag tänker välja att tro att merparten av människorna på den här jorden är de där goda, öppna och ärliga människorna.

Och jag tänker försöka implementera gårdagen på resten av mitt liv, i alla situationer och vardagliga tillfällen. Jag räcker till, jag duger. Det enda jag behöver göra är att vara mitt bästa jag och vara god. Universum sköter resten. De som inte klarar av mig som sådan, klarar jag mig bra utan.