Jag kan inte fantisera längre, jag har vant mig vid att inte våga, av rädlsa för att bli besviken. Just nu orsakar det mig en del problem. Jag har något att se frame mot, något som är väldigt beroende av väldigt många komponenter.

Och jag håller på att göra mig själv galen med alla tankar som rusar runt i mitt huvud.

Det här är en grej jag VERKLIGEN vill göra, skulle det bara vara fast i mig skulle jag göra det, definitivt. Inte utan att tveka, inte utan att tänka efter, men jag skulle nog måsta göra det, visa mig själv att jag vågar.

Men det kan hända att hela grejen inte blir av, det kan hända att min psykopat-chef vägrar låta mig vara borta från jobbet, det kan hända att jag FÅR ledigt, men att sedan grejen skjuts upp med en vecka, och då kan jag ÄNDÅ inte göra det. Det kan hända att villkoren förändras så att jag blir tvungen att säga nej, av ansvarsmässiga skäl.

Oj, så jag låter vag, alltså det är fråga om en resa, så jag måste sätta mig lite utanför min bekvämlighetszon så där ekonomiskt också, och blir det ett för stort steg utanför zonen så måste jag tacka nej.

Och det kan hända att allt bara är bluff och båg.

Eller det är vad min söndertrasade hjärna skriker åt mig.

Jag skulle vilja kunna lite på människor igen, jag skulle vilja kunna utgå ifrån att människor är goda, att de inte luras eller bedrar en med flit. Jag skulle vilja kunna lita på att det är okej att utgå ifrån att folk håller vad de lovat.

Och jag är rädd för att jag liksom rör till det för UNIVERSUM (som ska böja sig enligt det jag behöver och vill ha) med alla mina negativa tankar, och jag blir rädd att det är jag själv som omedvetet GÖR så att det inte kommer att lyckas. Målar fan på väggen, liksom.

Jag måste sluta med det, jag måste sluta utgå ifrån det värsta. För vet ni vad? Besvikelsen känns inte lättare fast man har utgått ifrån att bli besviken. Den smakar lika surt och bittert och asigt för det, det är alltid ett helvete att bli besviken, hur mycket man än förberett sig.

Så, jag ska UTGÅ ifrån att jag FÅR ledigt, att resan BLIR av, att allt ordnar sig. Det komemr att gå så som jag vill att det ska gå. Allt jag önskar kommer universum att fixa åt mig. Det finns där framme, det är bara att låta sig föras dit.

Som ett avlopp, som jag så lyckat jämförde det med igår när jag försökte pigga upp min kompis. Se MÅLET som ett avlopp, och livet är vattnet som sköjls ner. HUR vi än ifrågasätter och analyserar, och hur IRRATIONELLA svängar livet än tar i våra ögon, så leder livet oss till målet, och allt är som det ska vara.