Varför är jag så svag? Varför styr jag inte mig själv mera konsekvent och säkert? Om jag skulle vara min egen chef skulle jag sparka mig själv.

Jag vet att jag fäster mig vid människor alldeles för lätt, speciellt vid fel sorts människor. Jag vet att jag inte kan lita på mina känslor, och att jag inte vet skillnad på vilja och känsla. Ibland bara VILL jag väldigt gärna, och då KÄNNS som att jag KÄNNER, fast jag bara VILL egentligen. Jag VILLE hemskt länge i mitt första förhållande, jag skulle säkert aldrig ha slutat VILJA eftersom det var mitt första (och mitt sista) alldeles egna och enda förhållande. Efteråt undrar jag när jag slutade KÄNNA.

I mitt andra förhållande VILLE jag nog igen mera än jag någonsin KÄNDE, jag vet att jag sagt att jag älskat honom, men det gjorde jag nog aldrig, jag VILLE väldigt gärna, och trodde säkert att jag gjorde det.

Nu har jag fäst mig vid en människa som det är omöjligt att ha en relation med, som det är totalt omöjligt att ens i sin vildaste fantasi se någon framtid tillsammans och som känns så overklig att jag nästan tvivlar på att han finns på riktigt.

Och jag borde avbryta det nu, jag vet det. Men jag kan inte. Så jag nästlar bara in mig mer och mer i mina trassliga nerver, och blir bara mer och mer avstängd från verkligheten.

Jag känner mig som en blåögd idiot, som tror på allt och sväljer allt utan den minsta misstanke, som bara lyfter upp händerna och låter sig föras med vinden, precis vartsomhelst.

Men jag kan inte vara cynisk, jag kan inte tro det värsta bara för säkerhetsskull, och jag kan inte låta bli att VILJA tro bara för att lindra en eventuell (störtsäker) besvikelse längre fram. Man kan inte skydda sig för besvikelser på förhand, eller jag kan inte.

Så, jag är en idiot.

Och jag känner av det redan nu, jag håller på att gå mot en kollision igen, eller håller på att glida närmare den där kanten igen, den där kanten som är gränsen mellan avgrunden och livet. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken, så jag orkar inte ens försöka.

 

Gesine

8 oktober 2014 11:58

Varför inte tillåta sig att drömma att det omöjliga är möjligt? Du har så mycket liv framför dig att du har råd med både det ena och det andra. Man får göra en massa skisser och utkast av sitt framtida liv när man är ung. Efter 40 bör man ha samlat tillräckligt med erfarenhet att gestalta livet på riktigt, för då har man hälften bakom sig och hälften framför. Det är vad jag tycker, väldigt subjektivt. Men jag har alltid tyckt att avgrunden har sin tjusning, inte för att falla i utan för att titta ner och sedan gå ett steg tillbaka till säkerheten - eller hoppa över, om man vågar och vet att man klarar det. Men då talar vi om en smal klyfta snarare än om en avgrund utan en säker andra sida.

Tokfrans

8 oktober 2014 13:07

Jag ör bara så innerligt rädd för att liksom förlora mig själv i något ljusrött skimmer, och sedan då verkligheten blir synlig igen helt tappa konceptet. Hej, nu fick jag en aha-upplevelse. Jag är nog mest rädd för att jag inte vet vad jag känner, så som jag skrev. Det känns liksom löjligt att gå omkring och tro sig vara förtjust i någon om det efteråt (igen) visar sig vara min goda vilja som blandat sig i. Om jag skulle vara säker så kunde jag ju satsa 100 %, men som det är nu så vågar jag varken göra det ena eller det andra..

 

Gesine

8 oktober 2014 14:07

Våga testa, det är INTE livsfarlig att upptäcka att det inte var så som man trodde. Hur skall man annars lära sig leva om man inte vågar ramla ibland. Du vet att du ALLTID kommer att resa dig. Våga hoppa! Det finns inga garantier, det är bara att våga. Du har helt rätt, den där rädslan tynger bara ner dig, precis som cigaretten har stängt ut dig (och mig i viss mån, fast det mest var ett alibi för att slippa delta) från ett och annat. Jag säger till dig som till äldsta barnbarnet när hon var yngre: HOPPA! Fast då gällde det att hoppa från bryggan in i kalla vattnet. Hon gjorde det och frös inte ihjäl och så invigde vi många sommrar tills hon blev för stor för sådant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...