Jag har ju alltid tyckt att jag är invecklad och svår att förstå sig på, jag menar trots att jag sitter med facit på hand så kan jag inte tolka mig själv och mina känslor.

Innan jag åkte på min stora resa och tömde hjärnan på avgaser och damm och tankepartiklar så gjorde mitt ex sig påmind genom att hälla en hink skit över mig via sms och sociala medier. Han är närmare medelålders än ung, och ja, han GÖR sådant.

Bevis nummer 1, jag förstår mig inte på folk.

Jag hade sakligt gjort klart för honom att kommuncerar vi inte sakligt, så kommunicerar vi inte alls, och bröt kontakten totalt efter den dagen, och det höll i sig i två veckor. Nå sedan ville han hämta ytterligare saker hos mig, när jag sa att jag sen inte tar någon skit från hans sida, och att det får vara sista gången han hotar mig och leker översittare, så öppnade han skitkranen igen. På min trappa hemma, fördelen med en trappa och ett hem är att där finns en dörr som man moget kan sticka ut ett långfinger genom, demonstrativt låsa och dra fast, inte med en smäll, det tänker jag inte ge honom, utan långsamt och sakligt.

Oj, jag är ju en vuxen människa, varifrån kom långfingret?

Bevis 2 på att jag inte förstår mig på folk.

Nå, vi redde ut saken och kom överens om at träffas och prata som de vuxna människor vi är (vi ska ändå umgås i samma kretsar i framtiden, så det är också i mitt intresse att komma överens med honom), så jag åkte till honom och vi åt tillsammans. Jag satt på hans soffa och han berättade att han har en ny. Det skrev jag i ett tidigare inlägg.

Nå, jag vande mig vid den tanken och fortsatte koncentrera mig på mitt och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Nu bjuder han mig och ungen på mat, och är jättetillmötesgående i sina sms med smileys och allt. Alla mina varningslampor blinkar, men jag ser ingenting på radaren! Vad har han nu i kikaren?

Nå, ungen har senast igår frågat när vi ska häls apå honom, och jag har lovat ringa till honom, så jag får väl veta vad han vill då vi träffas. Men jag är så konfunderad?

Om jag hade blivit lämnad, och hade betett mig som en idiot, hade kommit över hela grejen och redan skaffat mig en ny, skulle jag DÅ ännu (eller redan, kanske snarare) villa försöka upprätthålla någon kontakt med mitt ex?

Bevis 3, jag förstår mig inte på folk.

Dessutom vet jag inte varför jag har så svårt att säga nej, det känns som att jag ännu också är skyldig honom något bara för att JAG HADE MAGE att göra slut. Glömt är alla hårda ord, psykiskt våld och alkoholmissbruk jag fick utstå, det är ändå HAN som är offret och jag som måste bära mitt ansvar och fixa allt igen.

Bevis 4. Jag förstår mig faktiskt inte på folk.

Jag skulle ju utvidga min nya livsfilosofi från "om du vill säga ja, MÅSTE du säga ja" till "om du inte vill säga ja MÅSTE du säga nej". Det är totalt omöjligt för mig att neka någon något. DET ska jag öva på till näst, jag ska fan lära mig att säga nej, att säga ifrån och att inte alltid vara så jävla tillmötesgående.

 

Gesine

13 oktober 2014 13:25

Inget sårar manligt stolthet mera än att bli lämnat - inte för någon rival, det kan de hantera hjälpligt - för att man inte vill ha dem längre och föredrar att vara själv. Ditt ex är ett sällsynt trögfattad exemplar, fattar uppenbarligen inte. Du behöver väl inte vsra hänsynsfull, varför skulle du, han är ju inte din son, bara ditt ex. Att säga nej kan man lära sig, nödvändig kunskap - börja med att säga: jag skall fundera på saken. Då får du den där tankepausen sedan säger du NEJ

Tokfrans

14 oktober 2014 06:41

Jo, där har jag säkert en större utmaning än att kontrollera min ilska...men nu när jag vet vad jag ska öva på så är det bara att sätta igång, den här gången är det för sent, men från och med nu. Jag är ju inte skyldig någon något..!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...