Varför måste jag alltid förklara mig inför andra? Varför måste jag gång på gång rättfärdiga mina beslut och tankar? Och varför ska alltid de som står mig närmast döma mig mest? Det enda mina nära och kära gör är drar ner mig. Håller mig fjättrad vid en verklighet jag mer än väl känner igen.

Jag VET var jag står, jag VET vad jag har och vilka mina begränsningar är.

Jag behöver inte någon som går och understreckar allt negativt med neonpenna. Jag behöver få syre i mina igen-dammade hjärnhalvor, jag behöver få friska fläktar och nya sätt att se på saker och ting. Jag KAN precis allt om mitt liv som är verkligt och praktiskt och ”bäst för mig”, det jag INTE kan är att drömma, fantisera, planera och se fram emot saker.

Alla val jag gör, alla idéer jag presenterar, alla drömmar jag delar med mig, blir nedskjutna som lerduvor, en efter en. Och så sitter jag där och undrar för mig själv vad fan för slags människor jag har slagit mig i schack med. Om ens relationer och sociala tillgångar är som en trädgård som man inreder med vackra blommande, grönskande, spirande växter, så sitter jag i en parkeringsplats. Statisk, ekande, tom och kall. Bara för att allt har skitit sig hittills behöver inte betyda att jag måste skyddas från ALLT vad livet har att erbjuda. Jag vill för fan leva, inte överleva.

Jag kan inte fantisera längre, jag har vant mig vid att inte våga, av rädlsa för att bli besviken. Just nu orsakar det mig en del problem. Jag har något att se frame mot, något som är väldigt beroende av väldigt många komponenter.

Och jag håller på att göra mig själv galen med alla tankar som rusar runt i mitt huvud.

Det här är en grej jag VERKLIGEN vill göra, skulle det bara vara fast i mig skulle jag göra det, definitivt. Inte utan att tveka, inte utan att tänka efter, men jag skulle nog måsta göra det, visa mig själv att jag vågar.

Men det kan hända att hela grejen inte blir av, det kan hända att min psykopat-chef vägrar låta mig vara borta från jobbet, det kan hända att jag FÅR ledigt, men att sedan grejen skjuts upp med en vecka, och då kan jag ÄNDÅ inte göra det. Det kan hända att villkoren förändras så att jag blir tvungen att säga nej, av ansvarsmässiga skäl.

Oj, så jag låter vag, alltså det är fråga om en resa, så jag måste sätta mig lite utanför min bekvämlighetszon så där ekonomiskt också, och blir det ett för stort steg utanför zonen så måste jag tacka nej.

Och det kan hända att allt bara är bluff och båg.

Eller det är vad min söndertrasade hjärna skriker åt mig.

Jag skulle vilja kunna lite på människor igen, jag skulle vilja kunna utgå ifrån att människor är goda, att de inte luras eller bedrar en med flit. Jag skulle vilja kunna lita på att det är okej att utgå ifrån att folk håller vad de lovat.

Och jag är rädd för att jag liksom rör till det för UNIVERSUM (som ska böja sig enligt det jag behöver och vill ha) med alla mina negativa tankar, och jag blir rädd att det är jag själv som omedvetet GÖR så att det inte kommer att lyckas. Målar fan på väggen, liksom.

Jag måste sluta med det, jag måste sluta utgå ifrån det värsta. För vet ni vad? Besvikelsen känns inte lättare fast man har utgått ifrån att bli besviken. Den smakar lika surt och bittert och asigt för det, det är alltid ett helvete att bli besviken, hur mycket man än förberett sig.

Så, jag ska UTGÅ ifrån att jag FÅR ledigt, att resan BLIR av, att allt ordnar sig. Det komemr att gå så som jag vill att det ska gå. Allt jag önskar kommer universum att fixa åt mig. Det finns där framme, det är bara att låta sig föras dit.

Som ett avlopp, som jag så lyckat jämförde det med igår när jag försökte pigga upp min kompis. Se MÅLET som ett avlopp, och livet är vattnet som sköjls ner. HUR vi än ifrågasätter och analyserar, och hur IRRATIONELLA svängar livet än tar i våra ögon, så leder livet oss till målet, och allt är som det ska vara.

Jag har ju alltid tyckt att jag är invecklad och svår att förstå sig på, jag menar trots att jag sitter med facit på hand så kan jag inte tolka mig själv och mina känslor.

Innan jag åkte på min stora resa och tömde hjärnan på avgaser och damm och tankepartiklar så gjorde mitt ex sig påmind genom att hälla en hink skit över mig via sms och sociala medier. Han är närmare medelålders än ung, och ja, han GÖR sådant.

Bevis nummer 1, jag förstår mig inte på folk.

Jag hade sakligt gjort klart för honom att kommuncerar vi inte sakligt, så kommunicerar vi inte alls, och bröt kontakten totalt efter den dagen, och det höll i sig i två veckor. Nå sedan ville han hämta ytterligare saker hos mig, när jag sa att jag sen inte tar någon skit från hans sida, och att det får vara sista gången han hotar mig och leker översittare, så öppnade han skitkranen igen. På min trappa hemma, fördelen med en trappa och ett hem är att där finns en dörr som man moget kan sticka ut ett långfinger genom, demonstrativt låsa och dra fast, inte med en smäll, det tänker jag inte ge honom, utan långsamt och sakligt.

Oj, jag är ju en vuxen människa, varifrån kom långfingret?

Bevis 2 på att jag inte förstår mig på folk.

Nå, vi redde ut saken och kom överens om at träffas och prata som de vuxna människor vi är (vi ska ändå umgås i samma kretsar i framtiden, så det är också i mitt intresse att komma överens med honom), så jag åkte till honom och vi åt tillsammans. Jag satt på hans soffa och han berättade att han har en ny. Det skrev jag i ett tidigare inlägg.

Nå, jag vande mig vid den tanken och fortsatte koncentrera mig på mitt och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Nu bjuder han mig och ungen på mat, och är jättetillmötesgående i sina sms med smileys och allt. Alla mina varningslampor blinkar, men jag ser ingenting på radaren! Vad har han nu i kikaren?

Nå, ungen har senast igår frågat när vi ska häls apå honom, och jag har lovat ringa till honom, så jag får väl veta vad han vill då vi träffas. Men jag är så konfunderad?

Om jag hade blivit lämnad, och hade betett mig som en idiot, hade kommit över hela grejen och redan skaffat mig en ny, skulle jag DÅ ännu (eller redan, kanske snarare) villa försöka upprätthålla någon kontakt med mitt ex?

Bevis 3, jag förstår mig inte på folk.

Dessutom vet jag inte varför jag har så svårt att säga nej, det känns som att jag ännu också är skyldig honom något bara för att JAG HADE MAGE att göra slut. Glömt är alla hårda ord, psykiskt våld och alkoholmissbruk jag fick utstå, det är ändå HAN som är offret och jag som måste bära mitt ansvar och fixa allt igen.

Bevis 4. Jag förstår mig faktiskt inte på folk.

Jag skulle ju utvidga min nya livsfilosofi från "om du vill säga ja, MÅSTE du säga ja" till "om du inte vill säga ja MÅSTE du säga nej". Det är totalt omöjligt för mig att neka någon något. DET ska jag öva på till näst, jag ska fan lära mig att säga nej, att säga ifrån och att inte alltid vara så jävla tillmötesgående.

Det är intressant hur man kan kastas från sammanhang till sammanhang, fastna vid vissa och inte bli det minsta berörd av andra. Eller så sväva däremellan, att ibland höra till och ibland stå utanför ett till synes konstant sammanhang.

Jag hör inte till på jobbet, jag hör inte hit, jag är inte en del av dem. De är de och så är det jag, de tycker så och jag vet det. I vissa sammanhang kan man påverka sin situation själv, men i detta har jag inte kunnat, det var liksom dömt från dag 1.

Jag hör hemma i min familj, jag vet att jag har en plats där, jag tänker som de, pratar som de och ser ut som de gör. Ibland känner jag hur jag rör mig långt ute i periferin, men jag halas ändå alltid in tillbaka.

Mänskliga relationer är som en enorm levande organism, som lever och andas, där olika kombinationer av människor möts och passerar varandra, eller möts och fastnar, eller stöter till varandra, hårt. En enda stor rörelse som pågår konstant.

Oftast märker jag inte att jag är del av något stort innan det är över, eller inte så drastiskt kanske, men man glider liksom iväg, och sedan när man av en slump hittar tillbaka så märker man hur mycket man saknat sammanhanget.

De flesta sammanhang utesluter andra sammanhang.

Jag är singel igen, och till min stora tröst finns det vänner i min omgivning som också nyligen blivit singlar. Inte för att jag inte uppskattar mina andra vänners stöd och sällskap, utan för att "vi" har blivit "de" . Jag hörde tidigare till den gemenskapen, men det är något som händer när livet kastar av hälften ur tågvagnen, då man istället för moraliserande och "goda råd" skulle behöva få svära och skrika eller låta sig själv svepas med i en irrationell förtjusning.

Jag KAN tänka själv, jag KAN vara rationell. Det är det ENDA jag är riktigt bra på, att skjuta ner mina egna drömmar och högtravande fantasier, jag har gjort det hela mitt liv. Alla de vänner vars liv ännu är intakta, och de som har allt som de strävat efter verkar ha så lätt för att döma och tro att jag är gjord av sten, att jag klarar av allt. Hon är så stark, hon är ju nästan över honom redan, det är nog mera HAN som behöver omtanke och empati och förståelse. Visst FÖRSTÅR man att han beter sig illa mot henne, han är ju så sårad, stackarn.

På något konstigt sätt har människor i relationer rätt att döma och se ner på alla andras strävan efter samma sak?Och nu är det inte så att jag håller på att flytta till Afrika och betalar min nya kärleks flygbiljett på förhand till något kontonummer jag fått per mail, i såna fall FÖRSTÅR jag att vänner försöker öppna ens ögon och få ner en på jorden.

Nej, jag är bara förtujst i någon som är förtjust i mig, det nu råkar vara en människa på andra sidan jordklotet, och jag nu råkar veta att det inte finns en chans i världen att vi skulle ha en framtid tillsammans, men är det nu så jävla förkastligt att bli glad av bröm och snälla ord? Jag är fan en människa.

JAG är sårad, JAG är sönder och MITT sammanhang ska stöda MIG.

Stunden då jag märkte att jag hellre kollar vad som händer på nätet eller på mailen, än ringer åt mina bästa vänner fick mig att haja till. Jag hör till ett helt eget sammanhang, och det är kasnke bara nu, och det går kanske över, men just nu är jag lycklig över att ha något eget. Något som inte är hans, inte är vännernas, inte är familjens eller jobbets, utan mitt.

Och vännerna hittar jag tillbaka till, i sinom tid.

Varför är jag så svag? Varför styr jag inte mig själv mera konsekvent och säkert? Om jag skulle vara min egen chef skulle jag sparka mig själv.

Jag vet att jag fäster mig vid människor alldeles för lätt, speciellt vid fel sorts människor. Jag vet att jag inte kan lita på mina känslor, och att jag inte vet skillnad på vilja och känsla. Ibland bara VILL jag väldigt gärna, och då KÄNNS som att jag KÄNNER, fast jag bara VILL egentligen. Jag VILLE hemskt länge i mitt första förhållande, jag skulle säkert aldrig ha slutat VILJA eftersom det var mitt första (och mitt sista) alldeles egna och enda förhållande. Efteråt undrar jag när jag slutade KÄNNA.

I mitt andra förhållande VILLE jag nog igen mera än jag någonsin KÄNDE, jag vet att jag sagt att jag älskat honom, men det gjorde jag nog aldrig, jag VILLE väldigt gärna, och trodde säkert att jag gjorde det.

Nu har jag fäst mig vid en människa som det är omöjligt att ha en relation med, som det är totalt omöjligt att ens i sin vildaste fantasi se någon framtid tillsammans och som känns så overklig att jag nästan tvivlar på att han finns på riktigt.

Och jag borde avbryta det nu, jag vet det. Men jag kan inte. Så jag nästlar bara in mig mer och mer i mina trassliga nerver, och blir bara mer och mer avstängd från verkligheten.

Jag känner mig som en blåögd idiot, som tror på allt och sväljer allt utan den minsta misstanke, som bara lyfter upp händerna och låter sig föras med vinden, precis vartsomhelst.

Men jag kan inte vara cynisk, jag kan inte tro det värsta bara för säkerhetsskull, och jag kan inte låta bli att VILJA tro bara för att lindra en eventuell (störtsäker) besvikelse längre fram. Man kan inte skydda sig för besvikelser på förhand, eller jag kan inte.

Så, jag är en idiot.

Och jag känner av det redan nu, jag håller på att gå mot en kollision igen, eller håller på att glida närmare den där kanten igen, den där kanten som är gränsen mellan avgrunden och livet. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken, så jag orkar inte ens försöka.

Jag vet inte när det egentligen hände, men kanske det är ett resultat av att hela tiden höra om sammarbetsförhandlingar och uppsägningar, om dåliga ekonomiska förutsikter och negativa resultat. Min syster söker efter större bostad och funderar som bäst på var de skulle vilja bo, och jag märker plötsligt att jag uppmanar henne att inte fatta beslut baserat på var jag bor, eller var våra föräldrar bor. Det slog mig med kraft, insikten om att jag bara lurar mig själv och andra med mitt överlevande, när det kommer till riktigt viktiga saker så tror inte ens jag på att jag kommer att klara det här. Om min syster skulle bygga hus typ granne med mig, och jag ett år efter det skulle vara tvungen att sälja mitt hem så skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag har hittills aldrig sett mitt hem som tillfälligt, efter att jag flyttat hit, till mitt hus i skogen, har jag aldrig på allvar kunnat föreställa mig bo någon annanstans längre. Jag har lekt med tanken att sälja, jag har försökt föreställa mig det (speciellt då jag ensam tog över lånet, och banken meddelade att det var omöjligt, och att jag inte kommer att ha någon annan chans än att sälja) men jag har aldrig, aldrig låtit mig tänka på det på allvar. Nu gjorde jag det.

Alltså, jag tänker inte sälja, men alla negativa nyheter, alla jobberbjudanden som fanns ännu för två år sedan, men inte finns längre, alla höjda skatter, sänkta löner, stigande räntor, höjda avgifter, arbetslöshet, indragna understöd osv, får mig att inse faktum.

Risken är överhängande. Och jag är livrädd.

Det dumma är att det inte är särskilt mycket billigare att bo på hyra, så det lönar sig liksom inte att ta skeden i vacker hand redan nu, sälja det här, flytta in i mindre, spara pengar, känna sig säkrare. Så det känns som att det enda jag kan göra är att sitta och vänta på katastrofen.

Har den här oron bidragit till mitt dåliga mående de senaste åren? Har jag omedvetet gått omkring och stressat över att förlora jobbet, eller att något annat oväntat ska hända som gör att jag inte klarar av lånet? Är det bara någonting man vänjer sig vid? Jag menar, jag har bara haft det här lånet i typ 4 år, kanske det är något som varje bostadsägare går igenom? Att plötsligt vara totalt beroende av stadig inkomst och gå armkrok med banken för resten av ditt liv?

Jag är helt irrationell. Jag bevisade det första året jag bodde ensam att jag klarar det ekonomiskt, om jag förlorar jobbet har jag problem i vilket fall som helst, lån eller inte.

Jag har nog inte förstått hur mycket värt det är att dela ansvar och ekonomisk börda med någon annan. jag saknar det inte, inte alls. Jag tycker att det är skönt att ha koll på varje cent och veta precis vad man kan spara på och vart pengarna går. Men det där att få ventilera problemen med någon som är i samma båt, och kunna lita på att om jag av någon anledning vinglar till, finns där någon som knuffar mig åt rätt håll igen.

Det är så enkelt att avskärma sig från samhället och världen, läsa tidningen och tänka ”ja, men stackars DEM”. Det har jag gjort väldigt länge, ja jag kan sätta mig in i situationen och jag läser om de fattiga i samhället utan att inse att jag i en handvändning skulle kunna vara en av dem. Jag har tänkt på det tidigare, att när blir människan MEDVETEN om situationen? Till exempel den förra ekonomiska depressionen på nittiotalet. Hur länge gick folk omkring och läste om situationen utan att inse att det redan gäller även dem? att skräckscenariot som målas upp redan är här? Vilken händelse fick individen till sist att inse att NU är depressionen ett faktum. Är det först då du förlorar jobb och hem och egendom? Förstod de som inte direkt berördes hur allvarligt det var? Samma gäller krigssituationer. Vid vilket specifikt tillfälle förstod den vanliga människan att första eller andra världskriget var ett faktum? Man märker liksom att det barkar åt helvete, men man är så optimistiskt lagd att man tror det bästa om allt ända tills man bevisas motsatsen. Det är ju lite aktuellt nu med alla konflikter i Europa. Det är så lätt att bara byta sida på tidningen och konstatera att jaha, någon har kränkt någons luftrum igen, eller någon har gått över någon gräns igen, jaha.

Är det så att man aldrig inser i hurudan situationen verkligen är innan man kommit ur den? Att man alltid först efteråt kan se på saken ur en mer opartisk och analytisk synvinkel?

Jag inser ju att jag inte kommer att sluta finnas om jag måste flytta bort härifrån, ingen kommer att dö och ingenting stort och farligt kommer att hända. Jag måste bara ta mitt pick och pack och göra ett hem någon annanstans. Ju mera människan har, desto sämre ser hon det viktiga i livet. Så länge jag har min unge och vi båda är friska och lyckliga så har det ingen skillnad under vilka omständigheter vi lever, kom ihåg det, du bortskämda människa.

Varje gång jag tror att jag kommit någonvart så vaknar jag till samma gamla verklighet, samma patetiska människa, samma löjliga tankar, samma självömkan och samma velande. Jag har inte vuxit, jag har inte lärt mig, jag har inte gjort mitt liv bättre. 

Så känns det spontant, den enda skillnaden på nu och då är att min hjärna protesterar högljutt. Det har den aldrig gjort förut.

inners inne VET jag ju att allt jag strävat efter, alla tårar och sömnlösa nätter, alla ångestattacker och ord jag skrivit VISST har lett någonvart. Jag är bara inte där än, men jag är påväg. 

Det är lustigt hur människan fungerar. Hur logiskt och rätt ett beslut än må vara kan man inte gardera sig för de där löjliga, ologiska, irrationella och dumma (overkliga?) känslorna som beslutet resulterar i. Jag lämnade honom för två månader sedan, han flyttade ut genast, jag vet att det är rätt, jag visste det i princip redan när vi började träffas. Igår satt jag och lyssnade på hur han berättade att det finns en annan i hans liv nu. Jaha, tänkte jag och kände ingenting. Jag känner ingenting.

Men min hjärna skriker, KÄNN, BLI SÅRAD, LEDSEN, GÖÖÖR NÅGOT, hjärta. Och mitt hjärta lyder, som den odisciplinerade latmask hjärtat mitt är. Så, sakta men säkert börjar det kännas.

Jag är utbytt, det finns en permanent ställföreträdare för mig i hans liv nu och det är bara att godkänna, det var ju det här jag ville. Allt är okej. Det var ju rätt gjort.

Det är bara mitt osäkra lilla skitjag som sitter och bankar och river på insidan av min bröstkorg, varför hittar HAN någon verklig att dejta redan nu? Vad har HAN som inte jag har? Är jag DEN ENDA som aldrig kommer att uppleva den stora kärleken.

Medan jag skriver det här märker jag att det där lilla skitjaget redan lugnat ner sig lite, för det känns ju inte så där, den sitter mest där nere i maggropen och surar för att den inte fick tillåtelse att leva om som den brukar. Jag tror inte på att de har hittat den stora kärleken heller, och har jag fel så är det ju bara att gratulera. Jag, för min del, vill aldrig mera hamna i ett förhållande bara för att jag har så jävla bråttom, och är så jävla rädd.

Det känns som att mitt liv är totalt meningslöst om jag inte lär mig leva det för mig själv först, för i grund och botten är jag själv det enda jag har.